Belarus- the last obstacle for democracy in Europe

This article is dedicated to my brothers and sisters of the European Union. For whom I write to on this hot summer day.

 

I will not write to you about taxes or education, nor would I torture you with trifles of the political world. Instead I want to remind you in the essence of freedom and democracy, to fulfil our pledge to free all citizens of Europe.

 

The path through modifying a democratic and European society have been through improving the tools of democracy, such as: cooperative justice, free marketing, democratic institutions and civil rights to all citizens of Europe. Our beloved union have for some years now dedicated itself to improving and simplifying these tools of democracy.

 

Although we have strengthen our union and anchored democracy in Europe, there is still one European country who isn’t a democracy. This country is Belarus. I would describe the situation in Belarus as an aftermath of the Soviet Union. The communist regime in Belarus have many shapes, and of them are dictatorship.

 

In the year of 1994 the former KGB employee Alexander Lukashenka becomes the president of the free and independent Belarus. But in the after analysis of the election med by UN and other none-government organizations, they concluded that Lukashenka used corruption and force during election time. Therefore the UN announced the election in Belarus 1994 not valid.

 

Lukashenka’s crime against democracy clarified itself again in the election of 2004, which according to OSSE wasn’t a valid one. Lukashenka denies these assumptions by accusing the Union with slogans of hatred. The aftermath of this accusations made by the union, made the people of Minsk rise and demonstrate against the communist regime. Lukashenka answers the call of the demonstrators by arresting over 800 of the civilians.

The European union must now take swift and decisive actions against the non-democratic regime in Belarus. The proper thing to do would be to execute a full scale sanction against Belarus. Then it would be a good idea to establish links and dialogs with the democratic parties of Belarus. This would hopefully lead to a democratic and independent Belarus in the near future.

 

I want to finish this article by saying that the time of dictators have come to an end, so let us forge an new age an age of democracy

 

Made by: Sam Assadi, the social democratic party of Sweden

 

Försoning i Darfur

Att  Sudans president Al-Bashir nu är åtalad är enligt många en början på ett avslut i konflikten i Darfur. Att Al-Bashir är anstiftad för folkmord är givetvis ett bra steg ,men FN måste agera hårdare bl.a. genom fredsbevarnde trupper till Darfur. Världsamfundet måste tillsamans med den afrikanska unionen  bygga upp det som raserats och försöka  försona parterna i en konflikt som dödat miljontals liv.

Konfilktens  efterdyningar har skördat miljontals liv. Låt oss därför tillsammans förhindra framtida folkmord.

Se denna musikvideo om Darfur och försök förstå. Så att vi  kan förstå varandra.

http://www.youtube.com/watch?v=qQwCCm-H-sU

Jag återkommer med mer info om rättegången mot Al-Bashir.

R2P eller statssuveränitet

 

Den civila människans säkerhet eller ett lands rätt till suveränitet. Detta är två ståndpunkter som slagit rot i generalförsamlingen hetsiga debatter. Debatten om vilka av dessa två ståndpunkter man i första hade ska prioritera har vuxit i samband med folkmordet i Rwanda och Srebrenica.

 

Är rätten till självbestämmande mer värdefullt än den civila befolkningen ?

 

År 1948 grundades FN, en org. Som ska befrämja demokrati, rättvisa ,fred och värna om varje lands suveränitet. Ett lands självbestämmande har alltid varit högt prioriterat i generalförsamlingen, men när en stat bryter mot folkrätten sker en komplikation. Denna komplikation tystades ner av den amerikanska och den sovjetiska imperialismen. Det förehöll sig så att imperiets intressen och kapital alltid ska vara obestridbara även om imperiet begår illdåd. Detta sätt att tystna ner redovisades för första gången i samband med massakern i Sharpville och ytterligare en gång i samband med julbombningarna i Hanoi. Det civila offrets rop på hjälp blev gång på gång dämpat av imperialismens fränder. Ropen fick istället utlösas mot “Ondskans kreatur”. Dessa oskyldiga människor blev utplånade som bönder i ett schackparti mellan öst och väst. Jag vill därför debitera skulden för denna tystnad på dåtidens och nutidens imperium.

 

Debatten fick en ny vändning år 2005 då FN:s generalsekreterare Ban-ki-moon deklamerade förslaget R2P (Right to protect ). Förslaget ger det internationella samfundet mer frihet att skydda den civila befolkningen i det drabbade landet. Denna praxis ska rationalisera säkerhetsrådets arbete för fred (artikel 24 ,stadgan). Bortsätt från att rationalisera så är syftet att skydda befolkningen, när de är utsatta för folkmord eller negligerande av människors liv. Inträffar något av dessa internationella brott från föregående mening, ska resoluta och konkreta handlingar verkställas utifrån R2P förslaget. Det formella arbetet utifrån förslaget sker i tre graduella stadier.

 

Förebygga ,genom diplomatiska åtgärder.

Reagera,i form av sanktioner ,internationella åtal och i extrema fall militära interventioner.

Förebygga,för återbyggnad och försoning.

 

Ratificeringen av förslaget är ett historiskt beslut som förhoppningsvis kan förhindra framtida folkmord. Folkmord som än idag genomförs i det tysta då ledarna använder sig av suveränitetsprincipen som sköld för sina illdåd. Ända sedan godkännandet av förslaget 2005 har flera katastrofer förhindrats. Kenyakrisen år 2007 är ett praktexempel på hur man avvärjer en humanitär katastrof med hjälp av R2P. Andra lyckade R2P ingripanden har gjorts i Somalia och Centralafrika.

Trots rationaliseringen och förenklingen av det byråkratiska arbetet inom FN, så har det uppstått en rad humanitära katastrofer bl.a. i Darfurprovinsen i Sudan och Burma. Vad Darfur-konflikten beträffar så har säkerhetsrådet fortfarande inte erkänt ett folkmord. Vilket förefaller konstigt med tanke på att över 2 Milj människor mist sina liv.

 

 

Det finns fördelar och nackdelar med förslaget. Nackdelen är att förslaget förlitar sig alldeles för mycket på säkerhetsrådet. Det resulterar i maktkamp och polemik inom frågor som berör miljontals liv. Detta kan exemplifieras då Kina lade sitt veto emot fredsbevarande trupper i Darfur.

 

FN bör därför försöka minska maktspelet i säkerhetsrådet genom att förklara i absolut explicit att det är ett misslyckande att använda veto. Vi bör också få upp dem utsatta områdena som exempelvis Sudan, Somalia, Tchad och Burma på alla FN toppmötens agenda så att vi kan för citera Jan Eliasson “reagera innan huset brunnit upp”. Efterdyningen vid upp fyllnad av dessa förbättringar leder till konkreta aktioner som innefattar diplomati och i extrema fall militära interventioner för att skydda civilbefolkningen .

 

Jag kan förhållandevis konkludera att FN är på rätt väg att minska antalet konflikter. Förhoppningsvis kan vi tillsammans dra lärdom av de folkmord som speglat 1900-talet och foga en ny tid där internationell solidaritet och brödraskap utan gränser är budord i en värld av frihet.