Den civila människans säkerhet eller ett lands rätt till suveränitet. Detta är två ståndpunkter som slagit rot i generalförsamlingen hetsiga debatter. Debatten om vilka av dessa två ståndpunkter man i första hade ska prioritera har vuxit i samband med folkmordet i Rwanda och Srebrenica.

 

Är rätten till självbestämmande mer värdefullt än den civila befolkningen ?

 

År 1948 grundades FN, en org. Som ska befrämja demokrati, rättvisa ,fred och värna om varje lands suveränitet. Ett lands självbestämmande har alltid varit högt prioriterat i generalförsamlingen, men när en stat bryter mot folkrätten sker en komplikation. Denna komplikation tystades ner av den amerikanska och den sovjetiska imperialismen. Det förehöll sig så att imperiets intressen och kapital alltid ska vara obestridbara även om imperiet begår illdåd. Detta sätt att tystna ner redovisades för första gången i samband med massakern i Sharpville och ytterligare en gång i samband med julbombningarna i Hanoi. Det civila offrets rop på hjälp blev gång på gång dämpat av imperialismens fränder. Ropen fick istället utlösas mot “Ondskans kreatur”. Dessa oskyldiga människor blev utplånade som bönder i ett schackparti mellan öst och väst. Jag vill därför debitera skulden för denna tystnad på dåtidens och nutidens imperium.

 

Debatten fick en ny vändning år 2005 då FN:s generalsekreterare Ban-ki-moon deklamerade förslaget R2P (Right to protect ). Förslaget ger det internationella samfundet mer frihet att skydda den civila befolkningen i det drabbade landet. Denna praxis ska rationalisera säkerhetsrådets arbete för fred (artikel 24 ,stadgan). Bortsätt från att rationalisera så är syftet att skydda befolkningen, när de är utsatta för folkmord eller negligerande av människors liv. Inträffar något av dessa internationella brott från föregående mening, ska resoluta och konkreta handlingar verkställas utifrån R2P förslaget. Det formella arbetet utifrån förslaget sker i tre graduella stadier.

 

Förebygga ,genom diplomatiska åtgärder.

Reagera,i form av sanktioner ,internationella åtal och i extrema fall militära interventioner.

Förebygga,för återbyggnad och försoning.

 

Ratificeringen av förslaget är ett historiskt beslut som förhoppningsvis kan förhindra framtida folkmord. Folkmord som än idag genomförs i det tysta då ledarna använder sig av suveränitetsprincipen som sköld för sina illdåd. Ända sedan godkännandet av förslaget 2005 har flera katastrofer förhindrats. Kenyakrisen år 2007 är ett praktexempel på hur man avvärjer en humanitär katastrof med hjälp av R2P. Andra lyckade R2P ingripanden har gjorts i Somalia och Centralafrika.

Trots rationaliseringen och förenklingen av det byråkratiska arbetet inom FN, så har det uppstått en rad humanitära katastrofer bl.a. i Darfurprovinsen i Sudan och Burma. Vad Darfur-konflikten beträffar så har säkerhetsrådet fortfarande inte erkänt ett folkmord. Vilket förefaller konstigt med tanke på att över 2 Milj människor mist sina liv.

 

 

Det finns fördelar och nackdelar med förslaget. Nackdelen är att förslaget förlitar sig alldeles för mycket på säkerhetsrådet. Det resulterar i maktkamp och polemik inom frågor som berör miljontals liv. Detta kan exemplifieras då Kina lade sitt veto emot fredsbevarande trupper i Darfur.

 

FN bör därför försöka minska maktspelet i säkerhetsrådet genom att förklara i absolut explicit att det är ett misslyckande att använda veto. Vi bör också få upp dem utsatta områdena som exempelvis Sudan, Somalia, Tchad och Burma på alla FN toppmötens agenda så att vi kan för citera Jan Eliasson “reagera innan huset brunnit upp”. Efterdyningen vid upp fyllnad av dessa förbättringar leder till konkreta aktioner som innefattar diplomati och i extrema fall militära interventioner för att skydda civilbefolkningen .

 

Jag kan förhållandevis konkludera att FN är på rätt väg att minska antalet konflikter. Förhoppningsvis kan vi tillsammans dra lärdom av de folkmord som speglat 1900-talet och foga en ny tid där internationell solidaritet och brödraskap utan gränser är budord i en värld av frihet.